Gud har humor, eller vad man ska säga:)

När jag var på psyket för tre år sen, i en månad så var det en kvinna som jobbade natt där. Jag hade SÅÅÅÅ svårt för henne.

En kväll, när jag gick längs korridoren och grät, så kom hon emot mig och sa: "Nä det här går inte längre. In och lägg dig!!" Sen kom hon med ett TUNGT bolltäcke och la på mig.

Jag hade inte varit på psyket länge och var ledsen och rädd. Allt var som ett mörkt hål som inte hade en ände. Hon frågade inte hur jag mådde, vad jag minns, utan jag tvingades ligga under ett 10-kilo tungt bolltäcke. Det skulle tydligen lugna en.

Till slut lyckades jag somna, men bilden av henne har funnits kvar. Har känt så mycket avsky mot psykvården.

Jag har många olustkänslor än, men igår hände nåt.

Satt vid en busshållplats då en kvinna frågade mig om bussen hade gått. Jag svarade och så fortsatte vi småprata.

Jag kände igen henne, men visste inte vart i från. Till slut frågade jag henne, och hon svarade att hon jobbade på psyket. DÅ, då kom jag på det. 

Hon, den här trevliga kvinnan, var den där hemska på sjukhuset.

Det lustiga var att jag hade tänkt på henne nyligen. 

Hon var ju väldigt trevlig faktiskt. Hon berättade om hur roligt hon tyckte det var att se människor som mått dåligt bli bättre och få normala liv.

 (Jag kommer aldrig tycka att handlingarna hon och andra gjorde var rätt, men alla kan fela)

Det gjorde gott i mitt hjärta. Något hände med mig. Jag tror att jag förlät henne.

Heter världens näst goaste katt. Först kommer Love, vår egna skönhet.

Simba är en hankatt som jag passat i en vecka och han är så go när jag kommer. Han spinner, gosar, leker och buuusar. Imorgon tar dock den roliga veckan med honom slut. Då kommer hans päron hem från Kanarien (som min kompis brorsdotter kallar Kanarieöarna)

Ska jag lägga in en bild på sötisen sen?